Syskonkärlek

Jag står vid köksfönstret och kikar försiktigt ut över gården där mina barn spelar bandy tillsammans.
Nyss bråkade de högljutt, sekunden senare är de två syskon som för ett underbart ögonblick har hittat varandra i lekens sagolika värld. Jag vågar knappt andas av rädsla att bryta den bräckliga förtrollningen.

Lillasyster har placerats i målburen, antar att det var den platsen som blev över efter att brorsan, också känd som lagkapten, enväldigt lagt beslag på de mer åtråvärda positionerna. Med en malplacerad klubba i handen lyssnar hon storögt medan han omständligt går igenom alla de tusentals regler han skapat endast för egen vinning. Under rynkade ögonbryn nickar hon ibland tyst och när storebror frågar om hon förstått drar hon en trotsig hand över den snoriga lilla näsan och svarar högt ”Ok!”. Han ser inte helt övertygad ut men verkar ändå inse att hon spelar en avgörande roll i denna tvåmannamatch. Utan henne kommer han inte kunna glänsa som det superproffs han innerst inne är och detta faktum allena verkar direktkvalificera henne. Matchen förflyter väl inte helt smärtfritt men från mitt gömställe kan jag se och höra hur min avkomma faktiskt försöker undvika överdramatiska scener och istället använder sig av alla de färdigheter en tre- och sexåring besitter för att komma överens. De lyckas riktigt, riktigt bra. Mina försök att hålla tårar av tacksamhet och stolthet tillbaka lyckas inte riktigt lika bra. Inte alls faktiskt. Vad betyder ett skrubbat knä och hundratals insläppta mål när hon får hänga med sin största idol? När hon räknas. När han ser henne och hon betyder något för honom. Hon skrattar så hon kiknar när han låtsas ramla och glädjen vet inga gränser när hon, mest av misstag, lyckas rädda ett skott. Han å sin sida får vara precis allt det hon låter honom vara. En beundrad hjälte. Oövervinnlig. Vem kan önska något större?Så studsar plötsligt en liten plastboll mot ett lockigt huvud och med ett illvrål är all magi som bortblåst. En väldigt kränkt syster blir inte mindre kränkt av en hånskrattande bror och genast vet hon instinktivt precis vad en bandyklubba bäst används till.
Jag som bakom gardinen bevittnat det något svängiga händelseförloppet kan inte låta bli att reflektera över vilken ynnest det är att ha ett syskon att öva sociala
färdigheter på. För det är nog så att vi testar hela vårt känslomässiga register på dem som står oss närmast, de som älskar oss högt nog att alltid finnas kvar oavsett vad. Och förhoppningsvis, efter alla hårda ord och tjuvnyp lär vi oss vad som är acceptabelt och gynnsamt i våra framtida relationer och i bästa fall lär vi oss ge och ta emot kärlek, omtanke, respekt och förlåtelse.
Barnen ramlar simultant in genom dörren och pratar högt och gällt i munnen på varandra. Jag förbereder mig för en rad mer eller mindre intelligenta argument som alla är ämnade att bevisa att de, båda två förstås, är helt oskyldiga till den nyss uppkomna situationen. Men som så många gånger förr överraskar de mig fullständigt. ”Kom mamma, skynda dig! Vi har hittat en skalbagge som gnistrar regnbågsfärger!!” Så var den bandymatchen och dess sviter för tillfället glömd men för evigt gömd i ett mammahjärta. Medan de fascineras över skön-heten hos en skalbagge förundras jag över dem och barns förmåga att se mirakel vart de än går. De ljuvliga sekunderna får ett abrupt slut då frågan uppstår vem som egentligen hittade skalbaggen först. Nåja, jag antar att det återigen är dags för mina små att öva konflikthantering… Fortsätt öva, barn. Fortsätt öva.

/Nina

Tags: featured

Kategori: Nyheter