Spännande saker på gång hos Happify

Under 2023 hoppas vi blir klara med vårt pågående bokprojekt, nedan bjuder vi er på ett smakprov.

—————————————————————-

Så som jag minns det

Jag föddes en vårdag 1951 och precis som många andra barn på denna tid förlöstes jag i hemmet av en barnmorska. Familjens lilla villa hette Stålkullen och där bodde jag med min pappa Lennart, min mamma Maj och min fyra år äldre bror Anders. Vårt hem bestod endast av något enstaka rum men då min far var byns fotograf hade huset en tillhörande sidobyggnad där han hade sin fotoateljé.
En extremt kvalmig dag, bara några månader efter min födelse, drog ett rejält åskoväder in över byn och min pappas ateljé totalförstördes av ett rungande blixtnedslag. Från en dag till en annan förändrades livet fullständigt och vår lilla familj stod plötsligt helt utan inkomst.

Vi fick söka oss utsocknes och flyttade från Kristdala till Överum där pappa tog tjänst hos en fotograf. Jag förstår än idag inte hur det gick till, men under de två, tre åren som vi bodde i Överum lyckades pappa inte bara arbeta heltid som fotograf, han byggde dessutom under denna tid en stor fin villa åt oss i Kristdala. Så, 1953 gick flyttlasset och jag var åter tillbaka på platsen där jag första gången såg dagens ljus.

Det var alltså här jag växte upp, i en välfungerande familj i ett tryggt samhälle. Huset jag kom hem till var dag efter skolan var varmt och levande, alltid väldoftande av matlagning och bullbak. Oavsett när jag öppnade ytterdörren visste jag att mamma var där redo att fråga mig om min dag. Jag kan inte minnas att jag någonsin var rädd, det tycktes liksom inte finnas några mörka vrår i vår by. Livet var lugnt och skönt på ett sätt som varje barn borde få ynnesten att ta för givet.

I villaområdet Kommunhagen saknades det sannerligen inte lekkamrater för mig och min bror. I nästan vartenda hus fanns det barn och naturen var vår självklara lekplats och den erbjöd nya äventyr var dag. Jag och mina vänner lekte på ett sätt som jag har väldigt svårt att tro att barn gör idag. Vi var sällan eller kanske faktiskt aldrig osams eller oense. Tillsammans skapade vi reglerna vi lekte efter och alla följde dem i visshet om att man annars automatiskt uteslöts från aktiviteten. Det var precis hur enkelt som helst faktiskt.

Jag och mina vänner lekte utomhus varje dag året runt. Som barn i Kristdala på denna tid hade vi sällan familjeaktiviteter eller andra ”måsten” att ta hänsyn till vilket gjorde att timmarna efter skolan ohämmat ägnades åt den mest värdefulla formen av lärande för ett barn, det vi kallar lek. Gata upp och gata ner cyklade vi allihop, alltid på väg till en fotbollsplan någonstans och alltid med en boll eller klubba fast förankrad på pakethållaren. Alltid tillsammans. Vi drömde inte om några storslagna leksaker i julklapp eller födelsedagspresent. Det kändes inte rätt att önska sig överflöd när vi visste att det fanns så många i världen som inget alls hade. Att ha för mycket verkade liksom bara bli trams. Så länge vi hade en boll, en klubba, en cykel och varandra var vi nöjda. Vem kan vara rikare än ett barn som har allt det behöver?

Ibland funderar jag över vad det är som avgör vilka av livets alla händelser vi bär med oss och minns livet ut och vilka som bara flyktigt passerar oss förbi. Min barndom är full av till synes små obetydliga händelser men som likväl har skapat bestående avtryck i min person. Det handlar om vardagliga tillfällen jag än idag minns lika glasklart som om de skedde igår, kanske för att de trots sin enkelhet manade till eftertanke och reflektion. Ett sådant exempel utspelade sig när jag var sju år gammal och alla grabbar skulle cykla till Ekskogsvallen för att spela boll. Det var en härligt ljummen kväll då fåglarna aldrig tycktes vilja sluta sjunga och ett evighetslångt sommarlov låg framför våra fötter. Min cykel hade snopet nog drabbats av åkomman punktering så jag fick vackert sitta upp på Hasses pakethållare och sedan bar det vingligt av mot
vår grandiosa arena. Vårt sällskap hade inte kommit särskilt långt då vi skymtar landsfiskal Martinssons blankpolerade svarta BMW borta i backen. Barn på den här tiden hade generellt sett stor respekt för alla äldre, men särskilt för personer med titlar såsom präst, läkare, lärare och polis. I hopp om att slippa en rejäl utskällning för otillåten skjutsning tvärbromsar Hasse och jag hoppar snabbt och osmidigt av. Vi hör bilen närma sig bakifrån och vi håller nästan andan medan Martinsson sakta, sakta passerar tätt intill oss för att sedan försvinna bakom nästa krök. Ett lättat nervöst fnitter bryter ut då vi inser att vi undkommit för denna gång och många stolta ryggdunkar delas ut medan vi fortsätter leda cyklarna bortom kurvan fram till den bekanta stoppskylten. Framme vid skylten sätter vi skratten i halsen när vi ser Martinsson sitta i sin bil med nedvevad ruta. Han lutar sig allvarsamt ut och säger med myndig stämma: ”Vad bra att ni pojkar stannade vid stoppmärket. Och vad bra att ni inte skjutsar varandra heller.” Under total tystnad tittar Martinsson länge på var och en av oss, nickar allvarsamt till adjö och kör sedan vidare. Kvar står jag med en sliten fotboll närmast hjärtat och tittar efter bilen. Nog förstod jag redan då precis vad som hade hänt och exakt vad fiskalen hade gjort. Martinsson hade kunnat läsa lusen av oss såsom så många andra vuxna gjorde då vi barn felade men istället berömde han oss och uppmuntrade oss att göra det vi egentligen visste var rätt. Jag tänker att ett möte av detta slag, på en dammig grusväg mitt ute i en skog någonstans i Småland, kan räcka för att lägga grunden till en liten pojkes livslånga respekt för polis och lagväsende.

Har du också något att berätta?

Små detaljer från barndomen, spännande upplevelser som präglade din ungdom eller livsavgörande beslut på äldre dar?
Tipsa gärna oss på Innehåll, för generationer som komma skall!

Tags: featured

Kategori: Nyheter