En varm och kärleksfull famn

Vi på Innehåll har fått tips löpande under året. Alltid med förklaringen om att hon aldrig sätter sig själv i första rummet, alltid ser andra och alltid möter medmänniskor med en varm och kärleksfull famn. Möt Rosa Lopes, en av kommunens fantastiska medarbetare.

Efter lite övertalning så ställde hon upp, hon som gärna inte sticker ut och trivs underbart bra med att ha en låg profil. Men denna gång kom hon inte undan, december månads eldsjäl. Alldeles för många människor ville att hon skulle uppmärksammas helt enkelt!
– Jag blir nervös av att synas, jag vill inte sticka ut som något extra och det är viktigt för mig att också uppmärksamma alla medarbetare och chefer. Tillsammans skapar vi det där varma som jag verkar förknippas med,
förklarar Rosa med ett leende.

Allt började i Angola 1964
Den 2 november 1996, för 26 år sedan, landande planet från Portugal på svensk mark. Ut klev Rosa och de första stegen togs i det som kom att bli hennes nya liv. I ett land och i ett klimat helt annorlunda än vad hon hade förväntat sig.
– Vilken resa det blev! Jag tar allt från början. Jag är född 1964 i Angola där jag bodde under mitt första levnadsår innan flyttlasset gick till Portugal med min familj. Där växte jag upp som så många andra, med stora drömmar, den största, att få bli danslärare. Jag verkligen älskade att få dansa redan som liten. Jag visste att jag ville jobba med människor på något sätt. Så när skolan var klar började jag arbeta inom hotell och restaurang nere i Algarve i Portugal, både som receptionist och som servitris och de sista två åren även som chef för anläggningen. Det var inte vilken anläggning som helst utan den där alla internationella fotbollslag bor när de är nere på träningsläger så ett stort antal världsstjärnor har jag fått äran att inkvartera eller servera under åren. En av Portugals största fotbollsstjärnor under åren, Figo, som också är gift med svenska Helena, är en bekant till familjen. Fotboll och Portugal är svårt att undvika.

Kom att bli en god vän
På plats i Algarve vistas också människor från olika delar av världen som är sjuka och vars sjukdom blir bättre av värme. Så också flera svenskar. En av dem fanns på plats i perioder under sex år och en vänskap växte fram mellan de båda.
– Han var från Kalmar och innan han skulle åka tillbaka ett år så frågade jag honom, lite på skämt, lite på allvar, ifall han inte hade något jobb till mig i Sverige. När han sedan ringde en dag i april 1996 och sa att han hade hittat ett jobb till mig som personlig assistent i Kalmar blev jag lite tagen på sängen men tänkte, jag provar under tre månader och så får vi se. På den tiden hade många av mina kompisar också gett sig i väg på äventyr. Jag hade ju koll på att i Schweiz pratar de franska och det kan jag ju ganska bra och sedan är det inte jättekallt där heller… Det fanns bara ett problem när jag kom fram till Kalmar i minus 15 grader. Inte en enda människa jag hörde prata sa ett franskt ord och jag frös, jättemycket! Så jag är också en av alla de människor som lyckats blanda ihop Sverige med Schweiz och fått lära mig det den hårda vägen, skrattar Rosa gott.

Tre dagar att acklimatisera sig
– Den andra november landande jag och den femte november gjorde jag mitt första arbetspass i Kalmar och jag kände direkt att jag hade hittat mitt yrke. Jag har hela livet haft ett hjärta som kämpat för andra så det var helt underbart att få göra en insats för att andra skulle kunna må bra. Såklart var det även tanken med att arbeta på ett hotell, att serva, men nu var det direkta insatser med människor och det kändes bara så bra, så rätt för mig. Som att hitta hem.
– Åren de gick och jag arbetade på och helt plötsligt hade kärleken knackat på dörren in till mitt liv. Så 2002 gick flyttlasset till Högsby och samma år knackade jag i min tur på dörren här uppe på Dr Mobergs Väg och frågade om de hade något sommarjobb till mig. Och på den vägen är det, sedan dess har de fått stå ut med mig här uppe, är tjugo år sedan nu. Skrämmande vad allt går i rasande fart!

Rosa lite närmare
När vi började få tips om dig nämndes pris som årets undersköterska och en framgångsrik zumbainstruktör?
– Just det där med att prisas är det jag menade i början av vårt samtal. Jag tycker inte om att synas även om det värmer mitt hjärta såklart att få en sådan utnämning. Men jag blir så nervös av allt sådant. Men Zumba kan vi prata om, dans älskar jag hela tiden och just Zumba ligger mig extra varmt om hjärtat. I dansen finner du inslag av salsa, samba och afro. Det är så mycket rytmer så hela kroppen bara blir överlycklig. Redan 2011 började jag som instruktör och det är verkligen min passion i livet. Är jag nere så dansar jag, är jag glad dansar jag, musiken kan lyfta berg helt enkelt.

Jag hörde talas om att du är en duktig långdistanslöpare också?
– Duktig vet jag inte men jag älskar att springa och röra på mig. Idrott har alltid funnits runt mig och sonen spelade ju i Högsby IK så jag var en tokig fotbollsmamma på den tiden som hejade på så mycket det gick från sidan av planen. Men löpningen har varit mitt stora intresse förutom Zumban då. Jag har sprungit Stockholm Marathon, Göteborgsvarvet och det fruktansvärt jobbiga Lidingöloppet. Men sedan kom pandemin, för min del fick jag behålla hälsan men jag känner ju att åldern börjat ta ut sin rätt rörande löpningen. Jag är inte lika snabb längre. Men jag tycker fortfarande att det är lika roligt som då.

Tjusningen med jobbet
En del människor vi på Innehåll möter värmer lite extra. Så är det med Rosa, hennes skratt får fotograf Jonas och mitt hjärta att bli så där extra julmysigt av all medmänsklighet. Hon återkommer hela tiden till glädjen med sitt yrke.
– Här på Dr Mobergs Väg har vi fyra demens, tre somatiska och ett korttidsboende. Jag har bland annat jobbat åtta år på demensboendena tidigare och alla dessa fantastiska människor jag har fått glädjen av att möte, både de boende som kollegor, har gett mitt liv så mycket. Nu är det dags för ett nytt steg i livet när jag ska ta över ansvaret för Träffpunkten här uppe. Tyvärr ska min älskade kollega Ann-Christine gå i pension och allt det vi har hittat på tillsammans med boende och kollegor under åren här uppe är bara värme. Vi har anordnat favoritaktiviteterna bingo och sittgympa och i år återkommer Nobelfesten igen vilket kommer bli så skoj. Jag ser fram mot framtiden här på jobbet med spänning och en av mina styrkor är nog att jag aldrig har varit rädd för att misslyckas, att jag fått lära mig att jag blir starkare av misstag också. Gänget här uppe ger mig så mycket tillbaka, de boende, mina kollegor och chefer. Tillsammans stöttar vi och uppmuntrar varandra och det är en ynnest för mig att kunna få gå till jobbet varje dag. Att jag med en kram kan hjälpa andra, visa att jag ser dem, att jag finns där för dem är så fantastiskt!

När Jonas och jag lämnar Rosa stannar vi upp, tittar på varandra och konstaterar i kör, vilken perfekt eldsjäl vi hittade till december månads tema, medmänsklighet.

Fakta:

Familj: Sambo, två barn, en son och en dotter och ett litet älskat barnbarn som är mormors gull, tre år gammal.

Äter helst: Portugisisk mat när jag så kan. Mycket fisk som sardiner. Här hemma så svärmors kåldolmar. Men även kroppkakor och så ostkaka som efterrätt går mer än bra.

Äter inte: Blodpudding, det går bara inte

Favoritresmål: Jag har fått möjligheten att åka på en zumbakryssning som utgick från Miami. Dans under fem dagar, helt fantastiskt. Jag och två kollegor från Högsby var också i Orlando på en Zumba-fitness tillsammans med 5000 andra danssugna, också det ett minne för livet.

Drömresemål: Angola, jag vill få möjlighet att känna landet där jag är förr lite mer. Hitta mina rötter. Så dit skulle jag vilja åka.

Tags: featured

Kategori: Nyheter