Bokprojekt

Vi på Happify är mycket stolta över vårt pågående bokprojekt och bjuder er på ett nytt utdrag från senaste månadens arbete. Så mycket historia det finns det ute.
Ta er tid och sätt er ned tillsammans med era äldre, sätt telefonen på inspelning.
Låt dem minnas. Vilka fantastiska saker de har upplevt och varit med om, magiskt. Trevlig läsning!

”Jag hade min dröm och jag hade motivationen att jobba och spara till den.”

Jag kan inte minnas att jag någonsin närt några orealistiska fantasidrömmar, inte ens som barn, men redan som femåring visste att jag att jag en dag skulle köpa mig en motorcykel. Min alldeles egna motorcykel.

Barn av min tid visste i regel att det krävdes tålamod och hårt arbete för att komma dit du ville eller köpa det du ville ha. Jag var fullt medveten om att inget var gratis och att drömmar inte går i uppfyllelse av sig själva. Så från väldigt tidig ålder sparade jag vecka efter vecka vartenda öre av min veckopeng, jag rörde den aldrig. Jag var nöjd med min boll, min cykel och min bandyklubba och ansåg mig själv ha allt ett barn kunde önska. På den tiden fanns inte mycket att spendera sin veckopeng på, det var antingen på snask eller på bio, och alltid när jag vägde kostnaden för detta mot ytterligare en sparad slant och därmed ett steg närmare min motorcykel vann drömmen.

Till bybarnens stora glädje visade NTO-salen varje vecka biofilm som kostade 1 krona och 15 öre. Mina kompisar var stadiga gäster i salongen men jag, som hade 2 kronor i veckopeng, ville absolut inte göra av med hälften på en film vars behållning endast var kortvarig. En gång skämdes jag lite inför mamma när hon frågade: ”Ska inte du gå på Åsa-Nisse?” och jag svarade att jag skulle spara pengarna istället. ”Men vet du att alla ungarna här i Kommunhagen ska gå på bio nu?” fortsatte mamma. Jag nickade men framhärdade att jag hellre sparade mina pengar varpå hon hämtade 1,15 kr och la i min hand. Storögd tittade jag på pengarna och var precis lycklig på väg till sparbössan med mynten då mamma hindrade mig och sa: ”Antingen tar du pengarna och går på bio eller också tar jag tillbaka dem!”. Så det blev bio för mig den gången. Morsan gav mig en välbehövlig social spark i röven.

När min bror startade studier vid läroverket och min pappa började arbeta på BeGe:s karosserifabrik flyttade min familj till Oskarshamn. Jag började i femårig realskola och under min studietid jobbade jag vid sidan av skolan för att spara mer pengar än min veckopeng.

Under en period jobbade jag som kägelresare i bowlinghallen som då låg mittemot gamla Gotlandsterminalen i en slamrig källarlokal under ASG:s lastningterminal. Detta har jag funderat på väldigt mycket. Där jobbade vi grabbar på 12-13 år i en så farlig arbetsmiljö att om Arbetarskyddsstyrelsen varit medveten om den skulle de genast slagit en stor bom över hela stället, det är jag helt övertygad om. Inte en kägla skulle någonsin rests manuellt igen…

Min arbetsuppgift bestod i att sitta på en bänk i slutet av bowlingbanan, bakom käglorna, och vänta in klotet som oftast kom flygande i väldig fart och med väldig kraft och oljud. Jag lyfte sedan tillbaka klotet i returrännan och skickade det tillbaka till spelarna. För att placera de fallna käglorna på exakt rätt plats trampade jag ner en pedal så att metallpiggar reste sig från banans golv och på varje pigg trädde jag ner en kägla. När pedalen sedan släpptes sjönk piggarna undan och lämnade kvar käglorna på rätt position inför nästa omgång varpå jag snabbt intog min plats på bänken bakom käglorna igen och väntade in nästa eventuella strike. Lönen var 2 kr i timmen på vardagar och det dubbla under matcherna på lördagar och söndagar.

Två, tre dagar i veckan satt vi där, blåslagna grabbar med bulor i huvudet och halvt avslagna ben och reste käglor medan kloten högljutt ven omkring oss. Jag minns särskilt att gubbarna på varvet, som var den dominerande industrin på den tiden, hade en egen bowlingklubb på 60-talet. Dessa spelare hade inget förfinat tillvägagångssätt, deras enda strategi var att ju hårdare de kastade iväg klotet, desto fler käglor skulle de få ner. Resultatet blev att om de nu träffade kägla nummer ett som stod först i pyramiden så flög den två meter rakt upp, precis där vi killar satt. För att skydda oss mot käglan var vi tvungna att slå upp med armar och ben precis vid rätt tillfälle och missade du det gick det illa. Det var ett fruktansvärt skrammel och oväsen bland klot och käglor men det var farligt att svikta i koncentration och uppmärksamhet. Vid ett tillfälle missade killen bredvid mig att slå upp tillräckligt högt med fötterna och innan han avsvimmad föll handlöst bakåt kunde jag nästan som på skämtfilm se käglans form i pannbenet på honom. Pojken blev hämtad av ambulans men det var inget som ifrågasattes, det var så på den tiden. Jag är ganska säker på att mamma och pappa inte hade släppt iväg mig och min bror om de hade känt till riskerna.

Albin, som var en godhjärtade och tystlåten man, förestod bowlinghallen och ordnade med våra tider. Han brukade anlita pojkarna på centrala verkstadsskolan men det hände ganska ofta att de rumlade runt på stan och missade sina pass. Därför ringde Albin med jämna mellanrum hem till oss och frågade om jag och brorsan snabbt kunde hoppa in. Vi kastade oss alltid genast på våra cyklar för att hjälpa till och detta ledde till att

Albin ansåg oss vara pålitliga och ansvarsfulla och vi fick fler och fler pass.
En dag ringde en välbeställd dam från Kalmar till Albin. Hon önskade hyra hela hallen för sig själv en lördagsförmiddag eftersom hon absolut inte kunde tänka sig att spela tillsammans med eller bland andra. Hon önskade någon som kunde plocka käglor åt henne och Albin berättade att det fanns en trevlig liten pojke som trots sin ringa ålder var väldigt duktig. Det var så jag kom att tjäna de mest lättförtjänta pengarna i mitt liv. Inte nog med att damen gav mig 10 kr i timmen, hon missade dessutom oftast alla käglor så att jag inte behövde ställa upp särskilt många alls. Efter den dagen frågade kvinnan efter mig varje gång hon ville bowla och om jag var upptagen med skidtävling eller annat en lördag så ombokade hon efter min kalender. Det var det bästa extraknäcket jag någonsin haft och det tog mig ytterligare några steg närmare förverkligandet av drömmen att en dag kunna köpa mig en egen motorcykel…

/Nina

Har du också något att berätta?

Små detaljer från barndomen, spännande upplevelser som präglade din ungdom eller livsavgörande beslut på äldre dar?
Tipsa gärna oss på Innehåll, för generationer som komma skall!

Tags: featured

Kategori: Nyheter